|
| Konserter | Verk | Kv. tons. | M. tons. | Dir. | Kv. mus. | K. mus. | |
| GäS | 34 | 95 | 0 | 42 | 2/32 | 16 | 34 |
| GöS | 47 | 119 | 0 | 44 | m47 | 27 | 80 |
| HS | 27 | 70 | 0 | 40 | m27 | 20 | 33 |
| KFO | 53 | 144 | 1 | 55 | m53 | 25 | 74 |
| MS | 22 | 47 | 0 | 32 | m22 | 24 | 55 |
| NS | 30 | 79 | 0 | 42 | m30 | 26 | 53 |
| SRS | 53 | 132 | 3 | 57 | m53 | 31 | 80 |
| ALLA | 266 | 686 | 4 | 312 | 2/264 | 169 | 409 |
Spaltförklaring
Med ”Konserter” menas ordinarie orkesterkonserter, ej t ex barnkonserter eller andra specialkonserter. ”Kv. tons.” eller ”M. tons.” betyder kvinnlig eller manlig tonsättare. ”Kv. mus.” eller ”M. mus.” betyder kvinnlig eller manlig musiker. ”Dir.” betyder dirigent.
Förkortningar av orkesternamn
GäS Gävle Symfoniorkester
GöS Göteborgs Symfoniker
HS Hälsingborgs Symfoniorkester
KFO Kungliga Filharmoniska Orkester
MS Malmö Symfoniorkester
NS Norrköpings Symfoniorkester
SRS Sveriges Radios Symfoniorkester
Källor
Nomuskatalogen 2000 och orkestrarnas generalprogram 1999-2000
Kommentar
Bland publiken på symfoniorkestrarnas konserter utgör kvinnor oftast en majoritet. Men kvinnor utgör bara 1,3% av spelade kompositörer, 0,6% av spelade verk, och 0,8% av dirigenter. Bland orkestermusiker är kvinnor 41,3% . I de 3 mest statusladdade orkestrarna (GöS, KFO, SRS) utgör kvinnor dock bara c:a en tredjedel av musikerna, 35,5%. Vidare analys av vilka poster kvinnor innehar i orkestrarna kommer troligen att visa att de generellt sett fortfarande sitter på mindre statusladdade och sämre betalda stolar. Tidigare undersökningar har visat detta. Enstaka kvinnliga musiker utgör naturligtvis undantag.
Samma mönster som finns i Sverige finns även utomlands. Ju mer prestigeladdad en symfoniorkester är, desto färre kvinnor finns bland medlemmarna. I de mest prestigeladdade orkestrarna i Europa finns det inga kvinnor. Wienfilharmonikerna är det mest ökända exemplet (se Evterpe 2-3/2000). Som jämförelse kan man titta på situationen i Finland, där en undersökning nyligen gjorts av Ritva Mitchell, chef för forskningsenheten på Finlands Konstråd (se Arsis 2/00, ss. 20-25). Mitchell har visat att ”glastaket” finns kvar — kvinnor kommer så långt, men bara undantagsvis längre.
Enligt hennes artikel, är 54% av studenterna och 42% av lärarna på Sibeliusakademin kvinnor, fast av 26 professorer är bara 4 kvinnor (15%). Det framgår att få flickor väljer komposition, dirigering eller jazzimprovisation. Kvinnor utgör 24% av ”vanliga” musiker i symfoniorkestrarna, och 23,5% av första och andra stämledare. Av solocellister i symfoniorkestrarna utgör kvinnor blott 7%. En kvinna har hittills lyckats få jobb som dirigent (ej namngiven i Mitchells artikel).
Kvinnliga tonsättare är en liten minoritet i Finlands tonsättarförening: 6%. Det är då intressant att landets internationellt kanske mest kända nulevande tonsättare är en kvinna: Kaija Saariaho. Saariaho är sedan länge bosatt i Paris. Detta faktum kan måhända ha bidragit positivt till hennes anomala position, eftersom Finland från europeiskt perspektiv är ännu mer av en ”randstat” än Sverige, Norge eller Danmark, medan Paris är ett nutida musikcentrum. Denna spekulation på intet sätt förringar Saariahos betydelse som tonsättare. Hon höjer sig över mängden och är en klart lysande stjärna.
Man kan dessutom jämföra hennes internationella rykte med den som erövrats av Sverigebaserade Karin Rehnqvist. Rehnqvist är på samma sätt som Saariaho en anomali. Hon ingår i en pytteliten kvinnlig minoritet i Föreningen Svenska Tonsättare (11 utav 199 aktiva medlemmar: 5,5%). Hon är också den som är troligen mest känd och uppförd internationellt. Men hon är bosatt i sitt hemland, i motsats till Saariaho. I hennes fall, är det troligen bl a den ”exotiska” svensk-folkmusikaliska aspekten av hennes musik som har skapat en så stor respons utomlands. Kulning och baklänges folkmusikaliska artikulationer och melodislingor slår det mesta, i Rehnqvists raka, ärliga, färgstarka tonsättningar.
De svenska statsunderstödda symfoniorkestrarnas programrådssammansättning, konstnärliga medvetenhet och genusmedvetenhet bör granskas, bl a av statens jämställdhetsråd. Medlemmarna i orkestrarnas programråd visar ringa kunskaper om kvinnliga tonsättares produktion. De verkar sällan reagera inför faktum att det är en konstnärlig och demokratisk brist om bara den manliga delen av tonsättarkåren får ”komma till tals”, bekostade av offentliga pengar.
Man brukar räkna att kvinnor genom tiderna internationellt utgör c:a 10% av tonsättare. Deras speltid i konsertsalar, på radio och TV motsvarar inte detta. En del av de statsunderstödda orkestrarnas understöd borde avsättas till att åtgärda orkestrarnas bristfälliga konstnärliga utveckling i detta avseende, samt för att överse och utveckla deras respektiva jämställdhetsprogram.
De statsunderstödda symfoniorkestrarna har som en del av sitt kulturansvar en pedagogisk verksamhet. Av dem borde det krävas att de visar upp sig som förebilder kvalitetsmässigt, även vad gäller att åtgärda bristen på musik av tonsättare som försummats enbart på grund av sitt kön, trots hög musikalisk kvalitet på deras verk. Sådana tonsättare finns det gott om. Några historiska namn som kan direkt skakas ur ärmen är Elfrida Andrée, Pauline Hall, Helena Munktell, Amy Beach, Clara Schumann, Fanny Mendelssohn, Lili Boulanger, Louise Farrenc, Luise Adolpha Le Beau, Cécile Chaminade, Augusta Holmès, Ethel Smyth och Claude Arrieu.
Det finns ett starkt behov av en sådan satsning. På grundskolan och gymnasiet saknar musiklärarna i allmänhet kunskaper om kvinnliga tonsättare och kvinnor i musiklivet förr och nu, samt genusperspektivets insikter om kvinnor i musik. På kommunala musikskolor saknas i allmänhet kunskaper om repertoar av kvinnliga tonsättare, liksom kvinnomusikhistoriska kunskaper och genusmedvetenhet.
På vissa högskolor och universitet har en mindre förändring ägt rum vad gäller musikhistorien och genusmedvetenhet hos forsknings- och undervisningspersonalen. Men förändringen är hittills svag och oftast personanknuten, vilket ju avsevärt ökar dess bräcklighet. Som professor Olle Edström på Musikvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet sa nyligen, när han tillfrågades om hans institution försöker göra något åt den sneda könsfördelningen där:
Ja, bland annat har vi en duktig tjej som jobbar på institutionen som har uppmärksammat saker som vi kan ändra på. Och vi försöker ha fler kvinnliga handledare. Det är ju långa förlopp om sådana här förhållanden ska ändras. (GT Kultur, 2000-07-10)
Arbetet med genusfrågor och kvinnomusikhistoriska kunskaper på alla nivåer inom musikutbildningen i Sverige kan antas att ha redan försvårats, och att fortsättningsvis komma att försvåras, genom publiceringen av en ny tongivande musikhistoriehandbok på svenska: Natur och Kulturs Musikhistoria (red. Erik Kjellberg, 1999). Som Evterpe redan uppmärksammat, har boken allvarliga brister vad gäller kvinnliga kompositörer och musiker, samt genus (se recension i Evterpe 3-4/1999).
Vanliga lärarfortbildningsvägar (studiedagar m m) skulle kunna utnyttjas maximalt för att höja lärarna genusmedvetenhet och utöka deras kunskaper om t ex kvinnors historia och skapande. Vidare bör ekonomiskt stöd ges till utbildningsprojekt och lärarfortbildningar med kvinnomusikkunskap och genus som huvudingredienser eller kursdelar. Ge ekonomiskt stöd till projekt som utvecklar utbildningsmaterial där kvinnomusikkunskap och genus ingår.
En mångfald av utbildningsvägar bör utvecklas, som befrämjar undervisning om genus; som gör genus synlig, som gör människor genusmedvetna, och som bygger på respekt för olikhet och lika ansvar. Kvinnor som är forskare, utbildningsexperter, lärare, konstnärer, studenter m m bör anlitas som konsulter på alla delmoment när utbildningsreformer planeras och projekteras.
Genusmedvetna kvinnors tillgång till beslutsnivåer inom kulturlivet och alla typer av utbildningar och forskning måste radikalt förbättras. Bara genom en sådan åtgärd kommer nödvändiga förändringar att ske, mot integrering av kvinnor och kvinnomusikkunskap och -kultur på alla områden i samhället.
Dessa satsningar måste prioriteras av olika statliga musikorgan. Annars, med dagens förändringstakt kommer vi att behöva vänta hundratals år till innan kvinnor får samma självklara rättigheter och möjligheter inom musiksamhället som män redan haft i hundratals år.
Margaret Myers, Ph. D.
Senior Lecturer
Department of Musicology
University of Göteborg
Box 200
SE-405 30 Göteborg