Deklaration om Kvinnor i Musik Rom, september 2000

År 1996, som slutpunkt för Första Internationella Symposiet ”Donne in Musica: Gli Incontri al Borgo”, i Fiuggi, Italien, skrev kvinnliga musiker från 26 länder (kompositörer, musiker, dirigenter, musikvetare, organisatörer) på ett dokument som blev känt som ”Fiuggideklarationen 1996”. Deklarationen, som cirkulerades världen runt till kvinnor-i-musik organisationer och academia, ställer upp det som kvinnliga musiker betraktar som primära målsättningar.

År 1999 reviderades Deklarationen, och i september 2000 accepterades den enhälligt av Internationella Hederskommittén i Rom. Dess innehåll lyder nu:

°Nationella organisationer.Varje land inbjudes till att uppmuntra startandet av organisationer för dokumentation och information angående kvinnliga tonsättare inom sina nationella gränser. Dessa organisationer bör ha möjligheter till att skicka ut och ta emot information om kvinnor i musik till respektivt från andra organisationer. De bör samla information angående de institutionella och musikaliska strukturer som är ansvariga för skapandet, befodran och programmeringen av musik. Dessa strukturer kan vara t ex festivaler för nutida och historisk musik, festivaler som ägnas kvinnliga tonsättare och musiker, möjligheter till ekonomiska bidrag, och stipendier. Kvinnliga musiker bör uppmuntras till att spela en större roll i kampanjer och andra aktiviteter för programmerande, befodran och verkbeställning. Målet är att andelen verk av kvinnor i aktuella orkester- och andra musikrepertoarer skall utökas. Kvinnor bör ta större del i deras respektive länders musikorganisationer. De bör uppmuntra utbyte av tonsättare och musiker mellan länderna. Organisationerna skulle kunna länkas ihop via Internet.

°Lagstiftningen i de flesta länder föreskriver jämställda möjligheter och rättigheter för kvinnor. Teoretiskt sett tillåter de att kvinnor har tillgång till samtliga intresseområden. I praktiken, dock, är detta ofta ej fallet. Kvinnor-i-musik organisationer bör undersöka om den sociala verkligheten i deras länder stämmer med befintlig lagstiftning. I de flesta länder är kvinnor otillräckligt representerade på de institutionella nivåerna. Vi måste aktivt gynna närvaron av kvinnor i kommissioner och kommittéer, och i alla sammanhang där deras kunskaper och begåvning kan användas. Kvinnliga politiker bör göras medvetna om skillnaderna mellan lagstiftning och praktik. De bör vara förkämpar åt kvinnliga musiker för att öppna möjligheter till att få ekonomiska bidrag.

°Information om kvinnor i musik bör cirkuleras till musiklärare, såväl män som kvinnor. Kvinnliga musikers bidrag inom alla kulturer bör ingå i musikundervisningsplaner på skolor, högskolor och universitet. Det är nödvändigt att föräldrar fostra musikalisk begåvning hos både döttrar och söner. Båda könens kulturella arv och traditioner bör hedras.

°Kvinnliga musiker uppmuntras läsa, anamma och använda de UNESCO dokument som benämns ”Konstnärens rättigheter” och ”Slutdokument från Regeringsvärldskonferens om Kulturpolitik för Utveckling” (Intergovernmental World Conference on Cultural Policies for Development), Stockholm 1998.

°Erkännande måste ges till kvinnors prestationer inom kultur och utveckling. Målet är delvis att säkra deras deltagande i formulerandet och utförandet av kulturpolitik på alla nivåer, och delvis för att säkra deras tillgång till beslutspositioner inom kulturvärlden. Det är viktigt inom alla musiksamhällen att bevara, befodra, underhålla och säkerställa kvinnors konstnärliga rättigheter. Bara på detta sätt kan vi besegra och ersätta ett föråldrat monokulturellt manligt synsätt på kultur och kulturarv.

°Kvinnor-i-musik organisationernas viktiga roll i att vidarebefodra ett konkret och idémässigt kulturarv får inte förbises. Kulturarvet tillhör inte bara ett folk eller en kultur utan även till mänskligheten i sin helhet.

Översättning från engelska till svenska/translation from English to Swedish: Margaret Myers